Ta den historiska chansen i flyktingkrisen

Jag saknar inte helt förståelse för att regeringen – och moderaterna – känner ett behov av att dämpa ”migrationstrycket” på Sverige, men avsaknaden av helhetstänkande, framtidsambitioner och politisk hantverksskicklighet är beklämmande. Det är vekligen beklagligt för Sverige att migrationskrisen inträder i ett läge när den enda politiska ledare, Annie Lööf, som skulle kunnat stå för ledarskapet är mammaledig. Här är dock en handfull reflektioner som jag är övertygad om skulle kunna skapa en bredare enighet och en tydligare värderingsmässig samling mellan de politiska partierna och bland majoriteten av invånarna i Sverige:

  1. Permanenta migrationsförhandlingen med en exekutiv sexpersonskommitté med befogenheter att föreslå och implementera de migrationspolitiska och integrationspolitiska förslagen löpande så att partierna bakom den tidigare migrationsöverenskommelsen kan koncentrera sig på att fatta rätt beslut och stärka genomförandekraften i besluten. Istället för att som i dagens läge positionera sig, profilera sig och försöka ta poäng på varandras bekostnad i detta svåra och bekymmersamma läge.
  1. Skapa en tydlig gemensam kartbild där politiken inte bara handlar om att hantera ”flöden” utan att fokus läggs på reformer som maximerar Sveriges ekonomiska, sociala och demokratiska kapacitet att varaktigt vara en fristad för flyende framtidsbyggare. Förvisso har traditionell socialdemokratisk migrationspolitik nått vägs ände. Men en kombination av vänsterns och liberalismens solidaritetstanke med borgerlighetens insikt om reformbehoven inom arbets- och bostadsmarknad, SFI, flyktingmottagningssystem, företagsklimat mm, skulle i dagens läge kunna möta en stor förståelse från en moraliskt beklämd folkmajoritet. Detta är reformer som Sverige ändå behöver genomföra för att stå starka i den internationella konkurrensen och för att klara välfärden på lång sikt. Jag förnekar inte att det finns en volymfråga, men det anstötliga är att politiken inte tar sin utgångspunkt i att volymkapaciteten faktiskt kan påverkas högst avsevärt av systemförändringar på kort och lång sikt.
  1. Politiskt förändringsarbete handlar i hög grad om att kryssa samhällsskutan framåt med hjälp av de vindar som blåser. Att alliansen inte lägger huvudfokus på att med stöd i migrationsutmaningen skapa en stark demokratisk förståelse för varför det är viktigt med reformer av arbetsmarknad, bostadsmarknad och delar av välfärdspolitiken innebär att man riskerar att förlora ett unikt tillfälle att förbättra Sverige långsiktigt och försvaga särintressen som i solidaritetens namn slår hårdast mot de människor som har svagast ställning på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Det är ju exempelvis uppenbart att Miljöpartiets insikt om de bredare reformbehoven i samhället har stärkts när händelseutvecklingen tydliggör motsättningen mellan regleringarna och öppenheten. Jag märker samma gryende insikt bland kommunpolitiker i alla partier.
  1. Bristen på värderingsmässigt ledarskap och politisk skicklighet hos S och M ger Vänsterpartiet en orimlig friyta och legitimitet, trots att de totalt saknar en integrationspolitik som kan matcha deras liberala migrationspolitik.
  1. Jag är övertygad om att det skulle vara lättare att få Centerpartiet (och även Miljöpartiets kadrer) att acceptera tillfälliga åtgärder som strider mot det långsiktigt önskvärda om våra partier kunde känna förtroende för att det finns en värdegemenskap kring att så fort som möjligt återgå till normal svensk humanitet, och att resoluta reformer för att möjliggöra detta blev en bärande del av migrationsförhandlingarna.

Vi är i ett formativt skede som för lång tid framåt kan avgöra Sveriges karaktär som samhälle. Det ligger i allianspartiernas händer om vi nu ska få en värderingsjämnvikt baserat på det bästa hos vänstern och det bästa hos borgerligheten eller om Sverige framöver ska förena det sämsta av socialdemokratin med det sämsta av konservatismen. Hur ovilliga regeringens socialdemokrater än må vara, så skulle en samsyn mellan allianspartierna och miljöpartiet på denna grund vara tillräckligt för att driva utvecklingen i rätt riktning med regeringsombildning som yttersta konsekvens.

Nyvalet är en chans för viktiga omtag

Stefan Löfven verkar sannerligen inte veta vad han vill.

Ena dagen vinner han regeringsmakten genom att ge miljöpartiet vetorätt över Stockholmsregionens viktiga infrastrukturprojekt, och bryter därmed socialdemokraternas handslag från 2007.

Andra dagen köper han vänsterpartiets stöd genom en extremistisk syn på våra duktiga välfärdsföretag och bryter därmed bl. a friskoleöverenskommelsen med alliansen.

Tredje dagen lovar han att avgå om regeringens och vänsterpartiets budgetförslag förlorar i riksdagen.

Fjärde dagen bjuder han in de allianspartier som han redan brutit flera överenskommelser med till förhandlingar om en budget som bygger på att avveckla framgångsrik allianspolitik.

Femte dagen ändrar han sig och bestämmer sig för att sitta kvar som statsminister och utlysa nyval om nästan fyra månader, där han surrar fast sig, inte bara vid miljöpartiet utan även vid vänsterpartiet.

Tove Lifvendahl fångar elegant läget när hon i SvD:s ledare skriver: ”Hur kan han inte förstå att en hand, på vilken Miljöpartiet och Vänsterpartiet redan ätit sig in på bara benet, inte är särskilt lockande att ta i?”

En extravalrörelse mellan två tydliga budgetalternativ har både för och nackdelar. Det finns nu en seriös chans att granska de allvarliga konsekvenserna av den politik som socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister enats om att genomföra. För Stockholmsregionen är det särskilt tre frågor som är av oerhört stor betydelse:

  • Ifall en effektiv, tillväxtvänlig miljöpolitik i ett av Europas mest glesbefolkade och perifert belägna länder, uppnås genom att med alla medel bekämpa bilen, långtradaren och flyget som transportslag eller genom att med smarta styrmedel och forskning bekämpa de fossila bränslen som dagens bilar och flygplan använder sig av.
  • Ifall vi ska tillbaka till ett kommunalgrått åttiotal där din gatuadress avgjorde vilken vårdcentral eller skola du tillhörde eller om vi ska tillåta våra duktiga välfärdsföretag (som är särskilt vanliga och populära i Stockholmsregionen) att fortsätta modernisera vård, skola och omsorg.
  • Ifall vi ska bekämpa ungdomsjobb, integration och tillväxt genom att höja skatterna på arbete och göra det dyrare att driva företag eller om vi ska fortsätta med att minska kostnader för att anställa unga, göra det lättare att driva företag och fortsätta att sänka trösklarna till arbetsmarknaden.

Jag har gott hopp om att alliansen kommer att vinna extravalet, särskilt när Löfvén nu inte kan ducka från att ge besked om vad de rödgröna – sammantaget – vill. Det är naturligtvis väldigt bra både för Stockholmsregionen och för Sverige eftersom allianspolitiken på det hela taget varit framgångsrik, trots en mycket bister utveckling i omvärlden.

Risken att ett extraval ger samma parlamentariska situation ska dock inte underskattas, men även ett sådant resultat kan innehålla möjligheter. I så fall innebär det att båda de politiska blocken får hemläxa. Även om ett sådant läge medför en risk för fördjupade skyttegravar, kan det också innebära en värdefull omprövning. Om den leder till att Socialdemokraterna förstår att svaghet, eftergifter och vinglande i förhållande till ohemula krav från vänsterpartierna står i motsatsställning till att främja överenskommelser över blockgränserna skulle åtminstone en fortsättning av den tragiska hösten kunna undvikas. Om Miljöpartiet gör avkall från sin vänstersväng, förstår att verkliga miljövinster aldrig kan uppnås genom att bekämpa transportslag som samhället behöver, utan genom kraftfulla strategier för att byta bränslen från fossilt till förnyelsebart, kan en grund läggas för en bättre dialog över blockgränsen som kan föra både miljöfrågorna och jobben framåt.

Stockholm ska bli först i landet med ”antibiotikafri” sjukhusmat

Ibland går det fort i landstingspolitiken. Knappt ett år efter att Centerpartiets landstingsgrupp antog förslaget till nytt landstingsprogram kommer landstingsfullmäktige att besluta om nya tuffa krav för på att landstinget i sina livsmedelsupphandlingar ska stödja en hållbar antibiotikaanvändning i livsmedelsproduktionen.

Ökad förekomst av antibiotikaresistenta bakterier är ett ekologiskt hot på mikrobnivå, och ett av de stora hoten mot framtidens hälso- och sjukvård. Redan idag är multiresistenta bakterier ett stort problem i hälso- och sjukvården. Problemen finns i Sverige, men är betydligt allvarligare i exempelvis södra Europa.

Detta faktum har accepterats av Världshälsoorganisationen (WHO), FN, EU och de flesta internationella organisationer, och medfört att många länder idag arbetar för att minska överanvändning och felanvändning av antibiotika i vården. I Sverige har arbetet kanske kommit längst, och målet är att alla landsting ska nå en förskrivning av maximalt 250 recept per 1000 invånare och år. Stockholms läns landsting och andra storstadsregioner har en bit kvar till det målet men har minskat förskrivningen dramatiskt under senare år.

Problemet är dock att antibiotika inte bara används i vården utan även i jordbrukets djurhållning. Även på detta område är Sverige ett föregångsland, eftersom antibiotika här endast får ges på ordination av en veterinär när ett djur visar symptom på sjukdom. Det är inte tillåtet att behandla hela flockar av djur, eller att använda antibiotika i djurfodret i förebyggande syfte eller för att påskynda djurens tillväxt.

Dessvärre är situationen mycket sämre internationellt. I USA används tre fjärdedelar av all antibiotika i jordbruket. I Danmark används tre gånger så mycket antibiotika som i Sverige, och multiresistenta bakterier är så vanliga bland djurskötarna att danska läkare protesterar mot att ge dem behandling eftersom smittan ständigt kommer tillbaka. Jämfört med många andra länder i EU är Danmark en lysande förebild. Tyskland använder 16 gånger så mycket antibiotika per kilo kött som i Sverige.

Eftersom hög antibiotikaanvändning gör det lättare att ha stora besättningar med dåligt djurskydd kan producenter i länder med lägre krav hålla lägre köttpriser. Det gör att många konsumenter i Sverige omedvetet stödjer en ohållbar antibiotikaanvändning i andra länders jordbruk. Samma sak gäller landsting och kommuner som när de handlar upp kött till sjukhus, skolor, äldreomsorgen och barnomsorgen. I sjukvården och i äldreomsorgen jobbar man för att minska antibiotikaanvändningen, men i de offentliga köken jobbar man alltför ofta med att öka den.

Detta är bakgrunden till att Centerpartiet gick till val i Europaparlamentet, Riksdag, landsting och kommuner för att ställa krav på bättre antibiotikaanvändning, och att Centerpartiet i Stockholms läns landsting sett till att frågan skrivs in i landstingets budget 2015. Det landstinget kommer att besluta när budgeten tas i mitten av december är att krav på gott djurskydd och ansvarsfull antibiotikaanvändning ska skrivas in i miljökraven för alla livsmedel landstinget upphandlar. Sedan tidigare ställer vi krav på 30 procent ekologisk produktion och att klimatpåverkan från livsmedel ska minskas.

Allra senast kommer detta att arbetas in i landstingets nästa miljöprogram som träder i kraft 1 januari 2017, men ambitionen är att kravet ska utformas och införas på nya upphandlingar redan innan dess.

Att jobba hårt för att minska onödig eller felaktig antibiotikaanvändning i vården är förstås jätteviktigt, men kombineras det inte med handfasta insatser för bättre hantering i jordbruket och livsmedelproduktionen i stort så kommer insatserna nog att vara närmast verkningslösa

Journalister har frågat vad dessa nya krav kostar. En bättre fråga är, vad kommer den ohållbara antibiotikaanvändningen i samhället och vården att kosta?

För den som vill läsa mer om mitt och Centerpartiets arbete för en mer hållbar livsmedelshantering.

I Centerpartiets landstingsprogram, som skrevs långt före EU-val och grisdebatt.

I Dagens Samhälle.

I Norrtelje tidning.

PS. Med anledning av frågor och påpekanden på sociala medier vill jag förtydliga att ordet ”antibiotikafri” som använts i media, inte syftar på att maten skulle innehålla antibiotikarester som vi nu ska ta bort, utan att köttet ska produceras med minsta möjliga onödiga antibiotikaanvändning.

Krångliga regler slår mot skärgården

På ön Möja i Stockholms skärgård bor det ungefär 230 människor. De driver mer än 60 företag och 50 föreningar, och torde därmed placera sig i absoluta Sverigetoppen, både när det gäller företagsamhet och självorganisering. Det är förstås ingen slump. Ska man ha jobb, vägar, skola, butik, bredband, avlopp, reningsverk, post, samlingslokaler, konstmuseer och dansbana i Sveriges i restid mest avlägsna glesbygdssamhälle så måste man göra mycket själv och tillsammans med grannarna.

Därför är det så trist att krångel, regleringar och byråkrati slår hårdast mot Möja och andra skärgårdssamhällen. När man kanske måste driva tre olika företag för att försörja sig under olika årstider måste man som företagare ofta förhålla sig till tre olika regelverk. Regelverken komplicerar också ofta offentliga och kommersiella verksamheter som skola och livsmedelsbutik.

Centerpartiet har i regeringsställning gjort åtskilligt för att förenkla regler, men mycket återstår. Här kommer min drömlista som jag bedömer skulle göra mycket för att stärka skärgårdens livskraft:

  1. Inför ett småskolespår i skollagen. Dagens skollag är dåligt anpassad till de riktigt små skolornas förutsättningar. Det är självklart bra att kvalitetskrav ställs på lärare, men med krav på särskild behörighet i alla ämnen är det svårt och onödigt dyrt att upprätthålla småskolorna. Därför borde en särskild underavdelning i skollagen tas fram för småskolorna, en särskild behörighet som småskolepedagog införas och Skolverket bygga upp ett kunskapsstöd för skolutveckling på landsbygd. Dessutom måste det bli tillåtet att ta tillvara potentialen i digitala läromedel.
  2. Förenkla strandskyddet i skärgårdssamhällena. Även om företagare och boende med svett, möda och juridisk spetsfundighet kan krångla sig fram till ett undantag för att få modernisera bryggan eller uppföra nya lokaler, sätter det stärkta strandskyddet effektivt stopp för strategiska satsningar, som planläggning av nya bostäder eller nya verksamheter som tidigare inte bedrivits på platsen. Inför så kallade LIS-områden där det blir betydligt enklare att få undantag från strandskyddet även i skärgården. Gör det möjligt både för enskilda och kommunerna att planera för nya bostäder på öar som redan är bebodda. Ta fram modeller för hur bryggor kan anpassas så att de främjar fiskets reproduktion istället för att passivt säga nej till berättigade behov. Det finns gott om naturreservat och skärgårdsstiftelsemark i skärgården, och finns ytterligare obebodda områden med så unika värden att de behöver ett särskilt skydd så inför fler naturreservat och ersätt markägarna för detta.
  3. Gör om Sveriges implementering av EU:s sjösäkerhetsdirektiv så att vi får rimliga sjösäkerhetszoner som inte tvingar skärgårdens småredare att välja mellan att skaffa nya, större och dyrare fartyg eller gå i konken, och som begär att Skärgårdsstiftelsens personal måste sätta sig på skolbänken i två år för att göra saker som de redan kan.
  4. Fortsätt arbetet med att underlätta lagstiftning och kommunal tillämpning kring småskalig livsmedelshantering, både i produktionsledet och när det gäller tillagning och servering. Finns gott om absurda exempel som att skärgårdsguider inte får bre mackorna till sina utflyktsturister i det egna köket till att Nämdö hembygdsförening var tvungen att slå upp en extra dörr i hembygdsgården för att få servera korv och potatissallad på sina pub-kvällar.
  5. Verklighetsanpassa sjöfyllerilagen. Självklart ska man inte köra full på sjön, vilket var förbjudet även med tidigare lagstiftning, men en nolltolerans utan sjösäkerhetsmässig grund slår hårt både mot det sociala livet, skärgårdskrogarna och en livskraftig fritidsbåtskultur. Dessutom är det helt barockt att Kustbevakningen på detta vis lyckas lobba till sig ytterligare 143 miljoner i ökade anslag från en regering som har gott om riktiga hål att stoppa pengarna i och där de faktiskt skulle göra nytta.
  6. Jobba tillsammans i Stockholmsregionen, över kommungränserna, med att förenkla och harmonisera både kommunernas och länsstyrelsens tillämpning av lagar och regelverk och säkerställ att tjänstemän har goda skärgårdskunskaper och gott, positivt bemötande av både företagare och fastboende som vill utveckla skärgården. Attityden från tjänstemän och korta förutsägbara svarstider är nästan lika viktigt som de faktiska regelkraven. Centerpartiet förbereder en gemensam kraftansträngning – ett skärgårdslyft – på detta område inom ramen för arbetet med nästa regionala utvecklingsplan (RUFS:en).

Det behövs bra kollektivtrafik, vård och kommersiell service i skärgården, och landstinget såväl som kommunerna har ett stort ansvar att dra åt samma håll för att visa att vi vill utveckla, inte avveckla skärgården. Men den viktigaste resursen är faktiskt de boendes egna krafter, engagemang och entreprenörskap. Bromsar vi den energin med krångel och byråkrati skadar vi skärgårdens viktigaste resurs. Därför kommer jag och Centerpartiet fortsätta att tjata om enklare regler.

Satsa på sjuksköterskorna och arbetsmiljön i vården

Både i Stockholm och i övriga landet är ett av de största problemen i vården bristen på sjuksköterskor och särskilt specialistsjuksköterskor. Delvis beror detta på att sjuksköterskeutbildningen inte haft tillräckligt många platser, men det är också ett symptom på att många sjuksköterskor tröttnat på dålig lön och hierarkiska arbetsplatser där deras kompetens alltför ofta inte fullt ut tas tillvara. Att både Norge och äldreomsorgen lockar med högre löner har bidragit, men många sjuksköterskor och barnmorskor har också lämnat sitt yrke eller arbetar bara deltid.

Givet utbildningsnivån, ansvaret och den brist på sjuksköterskor som snabbt blivit mer kritisk är det uppenbart att den svenska modellen misslyckats med lönebildningen. Därför är det viktigt att vi satsar på kompetensutveckling och lönekarriär för våra sjuksköterskor och undersköterskor.

Alliansen i Stockholms läns landsting har under flera år lobbat framgångsrikt för utbyggd sjuksköterskeutbildning och under 2014 och 2015 gör vi en riktad lönesatsning utöver löneavtalen, som tillför 118 miljoner kronor till sjukhusen för att höja lönerna för specialistsjuksköterskor.

Men ska sjuksköterskorna varaktigt etablera sig på en högre lönenivå krävs en uthållighet över tid. Dessutom måste lönerna kopplas till att sjuksköterskors kompetens regelmässigt tas tillvara bättre. Centerpartiet vill ställa tydliga krav på sjukhusledningarna att modernisera vårdorganisationen och bli bättre på att låta alla yrkesgrupper jobba på ”toppen av sin kompetens”. Med detta menar vi att läkare inte ska göra arbetsuppgifter som sjuksköterskor eller undersköterskor är utbildade för och har kompetensen att göra. Det är också en arbetsmiljöfråga. Får man inte använda sin utbildning riskerar man att bli understimulerad och göra ett sämre arbete eller kanske till och med söka sig till en ny arbetsplats.  

Centerpartiets viktigaste löften till sjuksköterskorna för att stärka vården kan sammanfattas i detta sexpunktsprogram:

  1. Bygg ut de riktade lönesatsningarna också under 2016 och framåt. Detta ska vara kopplat till att vårdgivarna moderniserar arbetsorganisationen så att alla personalgrupper får använda sin fulla kompetens. På så vis blir lönesatsningen en hävstång för en bättre, effektivare vård med mer stimulerande arbetsplatser.
  2. Inför avlönad arbetsplatsförlagd specialistssköterskeutbildning enligt Vårdförbundets modell. Det är orimligt att läkare får specialistutbildningen betald medan sjuksköterskor måste skuldsätta sig. Arbetsplatsförlagd specialistutbildning kan också stärka vårdens och utbildningens kvalitet.
  3. Utvidga landstingets chefsutbildning så att det når chefer på alla nivåer. Cheferna måste ha relevanta kunskaper, känna självförtroende och ha befogenheter över bland annat lönesättning och arbetsorganisation. Otydligt ledarskap och otydliga chefsbefogenheter är ett av vårdens stora problem. Förutsättningarna för att skapa en vårdledarskapsakademi i samverkan mellan landstinget, Vårdföretagarna, KI och Handelshögskolan bör undersökas.
  4. Öka ersättningen för sjuksköterskebesök i primärvården så att modellen inte premierar läkarbesök där sjuksköterska (distriktssköterska) är mer lämplig. Det ger både en mer effektiv vård och utjämnar traditionella maktrelationer som står i vägen för en bättre vård. Med en tydligare roll för distrikts- och sjuksköterskor blir det förhoppningsvis fler sjuksköterskor som startar eller är delägare i vårdföretag.
  5. Stärk möjligheterna för sjuksköterskor att starta vårdföretag och slå vakt om mångfald och valfrihet i vården. En mångfald av vårdgivare är bra för sjuksköterskors löneutveckling och arbetsvillkor. Med fler vårdföretag som drivs av entreprenörer från sjuksköterskeyrkena utvecklas vårdens kultur samtidigt som jämställdheten stärks och sjuksköterskeyrkenas status höjs.
  6. Satsa på arbetsmiljön när det gäller administration och IT. Alldeles för många timmar går åt till kontorsarbete och administration. Vårdens IT-system måste kunna kommunicera på ett smidigt sätt. Här behövs kompatibla journalsystem och robusta pålitliga lösningar för hela IT-miljön hos alla vårdgivare. Användarvänligheten i systemen måste bli bättre, så att inte värdefull patienttid går till spillo.

Happy hour i kollektivtrafiken

Stockholmsregionen bygger ut kollektivtrafiken i en historiskt hög takt, men det tar lång tid för citybanan och de nya tunnelbanelinjerna att bli färdiga. Under tiden växer Stockholm snabbast i Europa. På många håll är trängseln redan besvärande i rusningstrafik och varje år tillkommer 30 000 nya resenärer. Därför är det lika viktigt att få tillstånd en utbyggnad av trafiken på kort sikt, och att den kollektivtrafik som redan finns används så effektivt som möjligt. Vi måste vända på alla stenar.

Centerpartiet har en rad förslag som tillsammans skulle minska trängseln, öka kapaciteten och göra kollektivtrafiken mer attraktiv för biltrafikanter. Vi har tidigare berättat om vårt förslag till snabbusslinjer, en ny tunnelbanelinje och öppna spärrar. Igår berättade jag i ABC om att vi också vill uppmuntra till en ökad spridning av rusningstrafiken genom ”Happy Hour”.

Happy Hour skulle innebära att resenärer som reser före rusningstrafik (05:30-07:00) eller efter rusningstrafik (18:00-19:30) får halva priset för sin resa. För de som reser med SL-kort/månadsbiljett, ska man få en återföring till sitt kort som antingen innebär att kortets giltighetstid förlängs alternativt att man får rabatt på nästa kort utifrån hur mycket man ”tjänat in”. Det blir en win-win-situation där resenärer som kan påverka sin resa kan få en lägre kostnad, och resenärer som måste resa i rusningstrafik får mindre trängsel, bättre tidspassning och komfort – utan att priset påverkas.

En vanlig fråga är vad detta kan kosta. Förmodligen inte mycket. Samhällsekonomiskt är trängseln en stor kostnad. Trängseln innebär också stora störningar för trafikens drift med förseningar och stockningar. Trängseln är också en viktig orsak till att bilister inte vill byta till kollektivtrafik. Det blir visserligen lägre biljettintäkter i under Happy Hour, men förhoppningsvis motverkas det av att nya resenärer attraheras. Dels sådana som lockas när det blir mindre trängsel och färre förseningar, dels sådana som väljer att köpa SL-kort därför att de har goda möjligheter att resa under Happy Hour. I bästa fall leder detta till att Happy Hour ger plusintäkter, i värsta fall att vi får en positiv effekt för många till en mycket begränsad kostnad.

Centerpartiet tänker inte bara hantera trängseln genom smarta priser utan vill också investera i utökad och snabbare busstrafik. Inget av detta kommer att vara gratis, men med vår mix tror vi att vi kan få största möjliga ökning av kapaciteten och komforten till en rimlig kostnad, samtidigt som våra åtgärder kan få effekt inom något år. 

Vi är beredda att vända på alla stenar. Nu hoppas vi att andra partier inte reagerar reflexmässigt, prestigebundet och fantasilöst, utan att vi lägger fokus på att skapa en så attraktiv kollektivtrafik som möjligt, så att Stockholmsregionen kan fortsätta växa utan allvarliga miljöproblem och växande köer.

Vi är beredda att slåss för valfrihet och duktiga välfärdsföretag

I torsdags visade Jonas Sjöstedt Vänsterpartiets kort när det gäller välfärdsföretagandet på DN-debatt. Om hans krav för medverkan i en rödgrön regering genomförs finns det ett slutdatum för många av våra duktigaste vårdgivare och vårdarbetsgivare i Stockholms län. Nämligen den 1/1 2017. Det datumet vill Vänsterpartiet införa en lag som innebär att enbart företag som klassificerats som ”icke-vinstdrivande” får driva skattefinansierad välfärdsverksamhet. För att ”täppa till kryphål” kommer samma krav att ställas på ägare av vård- och välfärdsföretag.

Förslaget kommer att innebära kaos inom Stockholms läns landsting, där 30 procent av vården och hela 60 procent av vårdcentralerna bedrivs av duktiga privata vårdgivare. Dessa är alltifrån små personaldrivna företag som Söderdoktorn och Kallhälls husläkarmottagning, till framgångsrika Mama Mia och mönsterakutsjukhuset Capio Sankt Göran.

Det finns ingen chans i världen att Capio eller deras aktieägare Nordic Capital kommer att gå med på sådana förändringar i villkoren, som skulle innebära att de får fortsätta att ta stora ekonomiska risker, men utan någon möjlighet att göra vinst. Det är också helt osannolikt att någon ideell aktör skulle köpa ut dotterbolaget Capio Sankt Göran. Varför skulle Svenska kyrkan eller Ersta diakoni sätta sina resurser på spel när det bara blir tillåtet att gå med förlust.

Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet motiverar detta med att skattepengar inte ska gå till vinstutdelningar till giriga kapitalister utan användas i verksamheten. Men sanningen är ju att välfärdsföretagens vinster är små och att de lyckas leverera en minst lika bra verksamhet som landsting och kommuner själva, och det till lika eller lägre kostnad för landstinget.

Om det vore så att vårdföretagarna svältfödde sina verksamheter för att maximera sin vinst skulle man knappast ha lättare att rekrytera än landstingen, ha lägre sjukfrånvaro, högre nöjdhet hos personalen och vinna alltfler patienter i de vårdgrenar där valfrihet råder.

En stor del av de oftast mycket måttliga vinsterna återinvesteras. När det gäller mindre personaldrivna vårdföretagare är vinsten en rimlig belöning för att entreprenörerna lägger ned extremt mycket tid och energi för att få igång och utveckla sin verksamhet. Man måste också komma ihåg att det personliga risktagandet ofta är betydande med pantsatta bostäder och stora lån i uppstartsfasen.  Dessa småföretagare drabbas redan hårt av Vänsterpartiets osakliga kampanj, då bankerna höjer räntor och vägrar nya lån med hänvisning till den ”politiska risken” av ett rödgrönt maktövertagande.

Om vi politiker klarar av att ställa rätt krav och följa upp både offentlig och privat verksamhet på ett trovärdigt och rättvist sätt, så leder också välfärdsföretagande till stora fördelar för patienter och medborgare. Modernare arbetssätt genomförs snabbare, ledarskapet och personalens delaktighet stärks, nya idéer prövas och lyhördheten för patienternas önskemål och behov får ökat fokus. När patienterna har rätt att välja är det enbart genom att vara attraktiva för patienterna som verksamheten kan bli lyckosam.

Visst har det förekommit missförhållanden inom privat utförd välfärdsverksamhet, även om skandalerna är minst lika vanliga inom offentlig drift. Men inom landstingets vårduppdrag är privata vårdskandaler påfallande ovanliga, kanske därför att Stockholms läns landsting har stor kompetens och erfarenhet att jobba med privata entreprenörer, ställer kloka krav och har en någorlunda väl fungerande uppföljning.

Jag har utmanat både Jonas Sjöstedt och hans kollega i landstinget Håkan Jörnehed på duell om valfrihetens och välfärdsföretagens framtid. Att Sjöstedt skulle acceptera hade jag förstås inga illusioner om, särskilt som han – trots inbjudan – vägrat besöka Sankt Görans sjukhus för att ta del av deras fantastiska resultat.

Men Vänsterpartiets oppositionslandstingsråd Håkan Jörnehed, som i övrigt är en kunnig och ofta klok landstingspolitiker, har ställt upp. Måndagen den 8 september klockan 14.30 ska vi debattera utanför Expressens valstuga vid Sergels Torg.  Jag ser fram emot en tydliggörande debatt och att han ska förklara om han verkligen kan stå bakom att många av de bäst fungerande vårdverksamheterna i Stockholms län ska hamna i nedläggningshot eller en kaotisk och brådstörtad övertagningsprocess av ett landsting som redan har fullt upp med att försöka modernisera våra egna verksamheter.